Människor/medier förfasas ofta över att våldet i dess olika former ökar. ”Gatuvåldet ökar”, ”ungdomsbrottsligheten ökar”, ”allt fler civila dödas i krig”, etc.

Jag har alltid försökt hävda att vi blir fredligare, men hittills har jag baserat min tes på någon slags magkänsla. Tills nu.

Den amerikanske psykologen Steven Pinker har utrett frågan med en imponerande nit i boken ”The better angels of our nature – the decline of violence in history and its causes”. Pinker (eller kanske snarare en stab av researchers får man förmoda) har gått igenom mängder med data om krig, folkmord, mord, dödsstraff och andra yttringar av våld för att se vart kurvorna pekar.

Människans historia, sedd ur detta perspektiv, är ingen munter läsning. Vi har genom århundraden gjort oss skyldiga till avskyvärda handlingar. Ändå är trenden positiv. Pinkers slutsats efter 800 sidor är att människan har blivit allt mindre våldsam.

När Pinker analyserar orsakerna till minskningen pekar han dels på samhällsutvecklingen i stort, dels på människans inre drivkrafter. Han väger människans ”inre demoner” (såsom maktbegär, hämnd, utopiska idelogier och sadism), kontra människans ”änglar” (empati, självkontroll, moral och förnuft). Och i slutändan menar han att det är fem historiska krafter som gynnar en minskning av våldet: framväxten av rättsstater, handel, ”feminisering”, kosmopolitanism/globalisering och rationalitet/förnuft.

Pinker punkterar många myter på vägen, en av dem är att 1900-talet ska ha varit det blodigaste århundradet i mänsklighetens historia. Förvisso hör andra världskriget och Förintelsen till de värsta epokerna i våldets historia, men ur ett historiskt perspektiv har den yttersta konsekvensen av krig sällan varit att ”bara” besegra fienden; syftet har varit att förinta fienden till sista man, inklusive fiendens familjer och samhällen. Räknar man in offren för plundring, svält och sjukdomar i spåren av krig stiger dödssiffrorna för tidigare former av våld markant. Och ställer man antalet offer i relation till världens befolkning framstår tidigare epoker som ännu mer blodiga.

Det som kan tyckas märkligt är att så få har försökt göra denna analys tidigare. Skälet är enligt Pinker att historiker har ryggat för ”body counts”, dvs att faktiskt försöka kvantifiera våld. Denna nya granskning av våldets historia har fått fler efterföljare än Pinker och har numera t o m en term: atrocitologists.

Långt ifrån alla Pinkers påståenden är okontroversiella. Till exempel har hans teser om att tidigare kulturer varit mer våldsamma ifrågasatts. Se t ex dessa insiktsfulla kritiska kommentarer på amazon.com. Och visst kan man ifrågasätta urvalet av fakta. En detalj som jag själv stör mig på är hans påstående om att Hitlers s k Einsatzgruppen mördade fler personer än gaskamrarna. Det stämmer definitivt inte med majoriteten av andra källor om förintelsen. Men den stora bilden är tydlig och svår att motbevisa: Vi blir mindre våldsamma.

En aspekt som Pinker kortfattat berör men gärna hade kunnat skriva mer om, och där han har expertkunskap till skillnad från de flesta andra områden som han berör, är den eventuella biologiska förklaringen: Kan minskningen av våldet tillskrivas biologisk evolution? Det är inte orimligt att de individer som har en genetisk uppsättning som bättre lämpar sig för det modernare, fredligare samhället överlever bättre och gradvis utgör en större andel av den totala genbanken.

Pinkers bok kom ut i oktober 2011 och har valts av New York Times som en ”Notable Book of the Year”. Den kan absolut rekommenderas, inte minst för att den täcker så många områden som är centrala för mänskligt beteende.

Carl von Essen