Lundsbergs internatskola har blivit kölhalat i medierna efter Skolinspektionens granskning som blev offentlig häromdagen. I exempelvis Aftonbladet och Rapport beskrivs hur elever trakasseras och ibland även slagna.

Skolinspektionens beslut är ett intressant och välformulerat dokument. Kritiken är skarp, bl a noteras att ”Det har skett en normalisering av fenomen som i samhället i övrigt anses vara oacceptabla”.

Skolan har fått tre månader på sig att åtgärda bristerna och se till att det finns trygghet och studiero för eleverna. Annars hotar Skolinspektionen med sanktioner: viten och i förlängningen eventuellt  en stängning av skolan. Skolminister Jan Björklund säger att han inte kommer att tveka att följa en rekommendation från Skolinspektionen om att stänga skolan.

Vissa tycker att Björklund inte bör vänta. Vänsterpartiets partiledarkandidat Rossana Dinamarca kräver i SvD att regeringen omgående drar in tillståndet för skolan.

Så vad kan man förvänta sig – kan Lundsberg bli en skola som följer skollagens krav om trygghet och studiero?

Jag tvivlar på det.

Och det handlar inte så mycket om Lundsberg. Det gäller den mera grundläggande frågan om internat över huvud taget är en bra skolform.

Jag har själv tillbringat sex år på Lundsberg – hela högstadiet och gymnasiet 1973-1979. Det är visserligen mer än 30 år sedan, men de rapporter jag då och då får från skolan via bekanta och några egna besök gör mig tveksam.

Visserligen verkar pennalism i form av fysiskt våld vara ovanlig. Det var inget jag bevittnade under mina år. Däremot nästintill daglig kränkande och förnedrande behandling, precis som Skolinspektionen skriver, en behandling som i samhället utanför skulle vara oacceptabel. De yngsta högstadieeleverna benämndes ”tarmar” och skulle utföra ärenden åt de större barnen. Det kan kanske vara roligt om man är robust och har stark självkänsla, men så är det inte för alla barn.

Därtill är barnen i en utsatt situation långt från sina föräldrar, med bara några få vuxna i närheten i en miljö där det är viktigt att kunna tåla ”tuffa tag”. Många barns föräldrar bor utomlands och kan bara träffa dem ett par gånger per år.  Traditionerna gör att trycket på de yngre att finna sig i internatmiljön är starkt. Många av barnens föräldrar eller släktingar har gått där. Det är inte så lätt att då säga ifrån om man faktiskt vantrivs och längtar hem.

Ett grundläggande problem med Lundsberg och de andra två internatskolorna i Sverige, Sigtuna och Grenna, är att omsorgen om barnen bygger på att äldre tonåringar uppfostrar yngre barn. Det finns även en term för detta: ”kamratuppfostran”.

Denna form av fostran kan vara en praktisk lösning när det inte finns så många vuxna i närheten. Ett elevhem på Lundsberg har ca 30 elever. Där finns det två vuxna, husmor och husfar. Deras möjligheter att utöva ställföreträdande föräldraskap är begränsade. Men 16-18-åringar är inte lämpade att uppfostra 13-14-åringar. I vissa avseenden är äldre tonåringar för unga för att ens ta hand om sig själva.

Sedan årtionden finns det i det övriga samhället en stark trend att avveckla institutioner. Vi vet att ungdomsvårdsanstalter inte är några bra miljöer. Varför skulle en internatskola vara det lysande undantaget, den unika situationen där institutionstanken plötsligt fungerar?

Ett svar är naturligtvis att det är en elitskola. Vi tror att överklassens barn klarar av att uppfostra sig själva, och om de nu ändå inte gör det är det inte så synd om dem. De har i alla fall pengar.

Dessutom kanske vi inte törs ifrågasätta ordningen eftersom det rör sig om makthavarnas barn. Man kan leka med tanken att en muslimsk stiftelse i Sverige skulle starta en internatskola på muslimsk grund. Jag tror att vi skulle ha svårare att acceptera det.

Så vad ska Lundsberg göra? Här är några förslag:

• Stäng möjligheten för högstadium på skolan och gör om skolan till ett rent gymnasium. Barn i åldern 13-15 år är för små och för utsatta i internatmiljön. Jag nämnde detta en gång för en annan elev, varvid reaktionen blev ”Jamen då försvinner ju hela vitsen med skolan, då har man inte kvar kamratuppfostran”. En sådan reaktion tycker jag snarast stärker mitt argument. Är högstadiets enda existensberättigande att dessa barn ska springa ärenden åt de äldre eleverna?
• Öka andelen vuxna på elevhemmen. Det skulle naturligtvis innebära kostnader, men köparna av internatskoleplatser verkar inte vara så priskänsliga.
• Genomför ett genomgripande värdegrundsarbete bland personal och elever, som landar i mer än tomma floskler. Begrav begreppet kamratuppfostran. Det hör hemma i samma gamla unkna garderob som begreppet ”karaktärsdanande” som också brukar användas om internatskolor.

Carl von Essen
Generalsekreterare, elev på Lundsberg 1973-79